Hem » Bokföringsnämnden – redovisningsregler » Jämförelse mellan K3 och K2

Jämförelse mellan K3 och K2

Generella skillnader mellan K3 (BFNAR 2012:1) och K2 (BFNAR 2016:10).

K3 är principbaserat medan K2 är regelbaserat. K3 innehåller ett kapitel där begrepp som Tillgång, Skuld, m.m. definieras. När en tolkningsfråga avseende redovisning ska avgöras och det allmänna rådet inte ger tydlig vägledning måste frågan besvaras utifrån de principer och definitioner som finns i kapitel 2. Det ger upphov till mer tolkningsfrågor och resonemang än i K2.

I K2 finns inte någon motsvarighet till kapitel 2 i K3. De allmänna rådspunkter som är skrivna är istället skrivna mer lika regler. Om någon regel inte finns för en specifik situation ska vägledning i första hand sökas i regler i K2 som behandlar liknande frågor. Om inget svar finns där blir upprättaren hänvisad till ÅRL:s grundläggande principer.

K3 är skrivet ur ett användarperspektiv medan K2 är skrivet ur ett upprättarperspektiv. Då en årsredovisning upprättas enligt K3 måste upprättaren hela tiden tänka på användaren. Den årsredovisning som levereras ska innehålla relevant och tillförlitlig information för en användare som kan tänkas fatta ekonomiska beslut baserat på årsredovisningen. K2 innehåller en del möjligheter till förenklingar som gör att bokslutet inte alltid ger ett bra beslutsunderlag. Det blir däremot enklare för upprättaren att skapa årsredovisningen. Det kan vara så att en användare måste ställa kompletterande frågor för att få en mer komplett bild av företaget att fatta ekonomiska beslut på.

I K3 finns inga begränsningar av reglerna i ÅRL, utan ÅRL är tillämpningsbar fullt ut. I K2 finns vissa begränsningar av ÅRL. T.ex. får ingen värdering till verkligt värde göras i en årsredovisning som upprättas enligt K2. Regelverket ska inte innehålla för svåra regler och användande av regelverket ska leda till en försiktigt värderad årsredovisning. Tillämpas K3 finns däremot tillgång till alla möjligheter i årsredovisningslagen.

K3 bygger på teoretiskt korrekt redovisning medan K2 innehåller en del valfria förenklingsregler som till viss del kan sägas strida mot grundläggande redovisningsprinciper. K3 ger i princip bara utrymme för teoretiskt korrekt redovisning. Schablonmässiga antaganden avseende nyttjandeperiod är t.ex. inte möjligt. Inte heller är det möjligt underlåta att periodisera återkommande utgifter (se mer nedan). I K2 tillåts dessa (och vissa andra) förenklingar trots att de till viss del strider mot grundläggande redovisningsprinciper. Tanken är att underlätta för upprättaren utan att årsredovisningen ska innehålla några väsentliga fel.

K3 kräver att bedömningar och skattningar görs avseende t.ex. vad som är väsentligt i varje enskilt fall. I K2 har istället väsentlighet och andra värdeladdade ord ersatts av faktiska beloppsgränser. Det underlättar för upprättaren, men ger självklart en schabloniserad bild av varje företag. Då K2 tillämpas måste företaget däremot ta hänsyn till att det finns en väsentlighetsprincip införd i lagstiftningen. Denna kan medföra att vissa förenklingar inte kan tillämpas fullt ut.

Två exempel på att företagen vid tillämpning av K2 inte behöver fundera över olika gränser är möjligheten att schablonisera nyttjandeperioden samt de särskilda periodiseringsreglerna (se mer nedan under specifika skillnader).

Specifika skillnader mellan K3 och K2

Det är knappast görligt att presentera en fullständig skillnadslista mellan K3 och K2. I en del fall är det överhuvudtaget svårt att avgöra om det är en verklig skillnad eller bara handlar om olika sätt att uttrycka sig. Vi har valt ut några specifika skillnader som är uppenbara mellan systemen och som kan ha betydelse för valet mellan K3 och K2.

I K3 är det möjligt att nyttja ÅRL fullt ut. Det gör att det är möjligt att ta med egenupparbetade immateriella tillgångar. Det är också tillåtet att kostnadsföra även om kriterierna för att aktivera är uppfyllda. I K2 är det förbud mot aktivering av egenupparbetade immateriella tillgångar trots att ÅRL tillåter det. Förbudet baseras på att K2 ska vara ett regelverk som leder till försiktiga årsredovisningar som inte är övervärderade. Det kan leda till att företag väljer K3 för att slippa hamna i en situation där de till synes blir tvungna att upprätta kontrollbalansräkning. Observera däremot att företagets verkliga värde blir högre baserat på vilka redovisningsregler som tillämpas.

I K3 är lagens båda möjliga uppställningsformer för resultaträkningen tillåtna. I K2 är det bara kostnadsslagindelad resultaträkning som är tillåten. Skälet synes vara att begränsa antalet regler som ska finnas i regelverket. Vissa företag menar att det enda intressanta sättet att följa företaget är via en funktionsindelad resultaträkning. Om den uppföljningsmöjligheten ska presenteras i en extern redovisning blir företaget hänvisat till K3.

K3 innehåller ett krav på komponentavskrivning under vissa förutsättningar. Regeln i K3 är formulerad som följer:

”Förväntas skillnaden i förbrukningen av en materiell anläggningstillgångs betydande komponenter vara väsentlig, ska tillgången delas upp på dessa.”

Respektive komponent ska sedan skrivas av för sig. Vid tillkommande utgifter tillämpas en komponentansats och den nu rådande prestandahöjandemetoden är inte möjlig att tillämpa.

K3 är som sagt ett principbaserat system varför det måste avgöras från fall till fall om en anläggningstillgång träffas av regeln eller inte. Det är däremot ingen frivillig regel utan bedömningen måste göras utifrån användarperspektivet. T.ex. exemplifieras fastigheter som något som måste delas upp på komponenter. Då inte bara på mark och byggnad utan även byggnaden i sig måste delas upp på olika komponenter. Regeln är inte skriven enbart för fastigheter utan även andra materiella anläggningstillgångar kan komma att skrivas av enligt komponentansatsen, t.ex. större skogsmaskiner.

I K2 är i princip varje anläggningstillgång en egen avskrivningsenhet. Avseende fastigheter sker en något mer specificerad indelning, men det rör sig inte om en komponentansats utan reglerna är bygger på en prestandahöjande metod, dvs. utgifter som leder till en förbättring av fastigheten i jämförelse med dess skick då den var ny aktiveras.

I K3 ska alltid korrekt nyttjandeperiod bedömas. I K2 får som alternativ schablonmässiga nyttjandeperioder användas. Det är olika beroende på vilken typ av tillgång det rör sig om. Principen kan sägas vara att efterlikna de skattemässiga reglerna så långt som möjligt. För byggnader står det t.ex. uttryckligen att de skattemässiga avskrivningsreglerna kan användas. För inventarier kan nyttjandeperioden alltid sättas till 5 år. Det kompletteras också med en valfrihet att använda restvärde (tvingande i K3) och vissa andra förenklingsregler vilket gör att den skattemässiga så kallade 20-regeln kan användas direkt i redovisningen utan att redovisa Obeskattade reserver och Bokslutsdispositioner.

Uppskjuten skatt ska redovisas av företag som tillämpar K3 medan det är förbjudet för företag som tillämpar K2. Med tanke på att reglerna i K3 bygger på teoretiskt korrekt redovisning kommer det att leda till ett antal poster där även mindre företag kan tvingas redovisa uppskjuten skatt. Företag med fastigheter ska i K3 redovisa avskrivningar enligt komponentansatsen (se ovan). Detta gäller däremot endast redovisningsmässigt. Det betyder att det kommer att bli skillnader mellan de redovisade och de skattemässiga värdena avseende en byggnad och uppskjuten skatt ska redovisas.

I K2 har det införts en del förenklingar avseende kostnadsredovisningen. Bland annat finns tydliga tabeller som anger hur olika företeelser ska periodiseras. Det finns också en förenklingsregel som anger att återkommande utgifter inte behöver periodiseras om de inte kan antas variera mer än 20 % mellan åren. I K3 finns inte motsvarande möjlighet. Även om det inte uttrycks i en given regel i K3 ger lagens väsentlighetsregel ett visst utrymme för förenklad redovisning. Skillnaden är att då K3 tillämpas måste graden av förenklad redovisning avgöras från fall till fall.

I K3 är det alltid tillåtet att ta med indirekta tillverkningsomkostnader i värdet på ett varulager som är egentillverkat. Är de indirekta tillverkningsomkostnaderna väsentliga är det tvingande att ta med dem. I K2 är det tillåtet, men aldrig krav, att ta med dem i varulagervärdet. Det kan leda till ett lägre värde på lagret, då även skattemässigt. Å andra sidan kan företag med väsentliga indirekta kostnader riskera att få sämre betyg hos kreditbedömare om de redovisar ett onödigt lågt lagervärde.